Handfast introduktion till japansk rökelse och rökelseceremoni – ”The Book of Incense” av Kiyoko Morita

The Book of Incense av Kiyoko Morita
Foto: Alexander Wireen

Antalet böcker om japansk rökelse på engelska är mycket begränsat. Kiyoko Morita behandlar i The Book of Incense (på svenska ”rökelseboken”) den japanska rökelsens historia, ingredienser och tradition.

Morita är uppväxt i Hokkaido i Japan, men nu bosatt i Massachusetts, USA, och verksam som forskare och lärare i japanska. Hon är även verksam och grundande medlem av Boston Incense Study Group, en förening där medlemmarna tillsammans förkovrar sig i rökelse.

I introduktionen konstaterar Morita att de nästintill doftfria inomhusmiljöer där vi idag lever stora delar av våra liv är en relativt ny skapelse. Det är först de senaste hundra åren som vi i allt större grad haft möjlighet att leva i miljöer avskilda från naturens och vår egen kropps dofter. Doftlösheten i våra artificiellt rena miljöer skapade ett behov av att maskera de trots allt förekommande dofter som vi ansett oangenäma, men också ett tomrum som kunde fyllas med konstruerade dofter. Parfym och rökelse kunde fylla båda dessa syften.

Rökelse användes troligen från början i religiösa sammanhang, men kom i Asien snart, precis som parfymen i Europa, att användas för att maskera ovälkomna dofter i vardagen samt för att doftsätta kläder och kropp (till att börja med som ersättning för ett bad!).

I boken använder Morita, i enlighet med kinesisk följt av japansk tradition, uttrycket ”lyssna” istället för ”lukta på rökelse” för att betona det inkännande och subtila i handlingen.

Av de traditionella japanska konstformerna är troligen teceremonin den som är mest känd i Sverige, och rökelseceremonin har nog inte många hört talas om. Ordet ceremoni får det lätt att låta som att det handlar om någon slags formell rit eller tävling, men i själva verket är och har rökelseceremonin alltid varit en social sammankomst där deltagarna har möjlighet att bättre lära känna sina sinnen och doftlandskapet kring oss.

Efter bokens introduktion följer åtta sidor med bilder som att döma av innehållsförteckningens text ”Färgplanscher” i tidigare utgåvor varit i just färg. I min utgåva från 2015 är dock dessa såväl som alla andra illustrationer i boken i svartvitt. Detta är lite synd då planschernas bilder på ingredienser hade varit betydligt mer informativa i just färg.

På de följande sidorna fortsätter vi följa rökelsens historia genom anekdoter och nedslag, och här hade det varit på sin plats med lite fler källhänvisningar. Till exempel anges utan källa att en blandning av agarträ och myrra tillreddes när Jesus dog. Ett påstående som man självklart vill gå till botten med

Historik och en praktiskt handledning

Den viktigaste aromatiska ingrediensen i japansk rökelse är utan tvekan agarträ, på japanska jinkoh. Som alla andra rökelseingredienser kom bruket av den till Japan med buddismen i mitten av 500-talet. Morita beskriver på drygt 20 sidor rökelsetraditionens (på japanska koh-do, ”rökelsens väg”) utveckling och kulmen, och i nästa kapitel följer en introduktion till den japanska rökelsens sorter och lite om agarträets olika doftkvaliteter. Resterande halva av boken ägnas åt rökelseceremonin.

I en åttasidig appendix ger illustrationer en fingervisning om hur rökelse kan brännas, utseendet på rökelseceremonins prylar och så ovärderliga kunskaper som hur gästerna ska placera sig på tatamimattorna samt sist men inte minst hur man slår in en bit aromatiskt trä i papper. Sist i publikationen följer en lista med föreslagen litteratur, däribland In Ghostly Japan av Lafcadio Hearn som på föregående länk finns tillgänglig utan kostnad från Gutenbergprojektet, samt referenser som mestadels är på japanska.

Morita har varit mån om att göra boken till en praktisk handledning, och de olika lekarna eller spelen beskrivs tillräckligt grundligt för att den tidigare oinsatta ska kunna pröva dem. Det svåraste för novisen torde vara att införskaffa de olika typer av agarträ som är tänkt att användas. Författaren betonar dock att lekarna även kan utföras med stickrökelse av hög kvalitet (även om det då oftast torde vara lättare att särskilja de olika dofterna).

I förordet tackas Shoyeido Incense Company, och boken har skrivits i nära samarbete med dem, kanske för nära. I flera passager i boken nämns Shoyeido och dess produkter på ett sätt som känns som reklam. Som ett exempel nämns att just Shoyeido tillverkar ett set som kan användas för att tillverka egen rökelse, men självklart finns det även många andra tillverkare som marknadsför detta (jag kan på rak arm nämna Baieido). På samma sätt står det att läsa att ”[…] det lättaste sättet är troligen att beställa [rökelse] genom Shoyeido Corporation i USA […]”. Denna lilla dåliga bismak av kommersialism sjunker dock snabbt i glömska när man läser resten av boken, som är en ypperlig introduktionen till den japanska rökelsens historia och en handfast introduktion till den annars mystiska rökelseceremonin.

I skrivande stund (2018) är Moritas bok den enda jag hittat på engelska som behandlar japansk rökelse. Självklart får vi hoppas att det snart kommer mer litteratur, men som första läsning är The Book of Incense perfekt. Det största problemet med boken är att den är för kort. Till exempel hade det varit mycket intressant att höra mer om ingrediensernas egenskaper, ursprung och användning.

Bindning och formgivning

The Book of Incense med avtaget skyddsomslag
Boken med avtaget skyddsomslag. Foto: Alexander Wireen

Boken är tryckt på ett matt, svagt gultonat papper med liten bulk, vilket gör den både lättläst och taktil. Jag uppskattar även väldigt mycket att den, trots sitt låga pris och i övrigt enkla bindning med mjuka pärmar, är trådhäftad, vilket gör den hållbar och obenägen att spricka i ryggen. Det svagt violetta försättsarkets ena halvas yttersta kant är limmad mot den mjuka pärmen. Varför pärmen är gjord av ett obehagligt blankt, bestruket och kaolinstinnt papper som tryckts i en ljusviolett nyans undrar jag dock. Trevligare hade varit en obestruken genomfärgad, eventuellt strukturerad kartong.

Sammanfattning

En välskriven och lättläst introduktion till japansk rökelse och rökelseceremoni, som dock hade vunnit på lite fler källhänvisningar i delen om rökelsens historia. Rekommenderas varmt till alla som är intresserade av den japanska rökelsens historia eller som någon gång undrat hur en rökelseceremoni egentligen går till.


Uppföljning

I samband med att denna recension publicerades i maj hade jag mailkontakt med Morita för att göra en författarintervju som jag planerat att publicera som uppföljning till denna recension. Efter att den här artikeln publicerades har jag ett flertal gånger försökt komma i kontakt med Morita för att fråga om källor till en del av de djärvare påståendena i boken (som till exempel att agarträ brändes vid Jesu gravsättning). Författaren har dock valt inte svara mig, vilket jag tolkar som att vi nog ska ta i alla fall dessa delar av boken med en nypa salt. Min känsla är dock att boken i stort är välunderbyggd och jag tycker därför att det är synd att författaren väljer att inte besvara mina frågor om de passager som väcker frågor om vilka källor som använts.


Fakta om boken

Titel: The Book of Incense
Författare: Kiyoko Morita
Språk: Engelska
Antal sidor: 143
Bindning: Trådhäftad, mjuk pärm.
Format: 190×130 mm
Utgivningsår: 1992
Förlag: Kodansha USA
ISBN: 978-1-56836-572-5

Källor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *