”Norrsken utan färg”, så beskriver stenskulptören Hiroshi Koyama den rökelserök som han använder som material i sina skulpturer. Koyama är aktuell med en utställning på Wanås Konst med vernissage den 27 oktober 2018. Vi har träffat Koyama för att tala om skulptur och rökelse som skulpturalt material. Koyama berättar om sitt sökande efter den svarta diabasens ursprung och hur det kommer sig att han började använda rökelse i sina skulpturer.
Redan när man tittar in i Hiroshi Koyamas hus i göinska Broby är det lätt att se att det här bor en stenskulptör. På husets ena sida står en av Koyamas knappskulpturer, en stor knapp i svart diabas med koppartrådar dragna genom sina fyra hål. Trädgården är lummig. Det är idag två år sedan familjens katt Pyamas Johansson gick bort, och hans minne hedras genom rökelsebränning vid hans gravplats. Hiroshi Koyama och jag sätter oss i trädgårdens lusthus där Koyamas partner, konstnären Akemi Takata, dukat fram matcha och higashi, kakor av pressat socker och rismjöl.
Koyama växte upp i Kyoto i Japan och studerade arkitektur på Akashi Technical College i början av 70-talet när hans intresse för sten väcktes:
”Jag studerade arkitektur på högskolan och planerade då självklart att bli arkitekt efter examen. I Japan är nästan alla byggnader i trä, men jag ville göra byggnader i sten. För att lära mig mer om stenteknik sökte jag upp Kinzo Nishimura och bad att få bli hans lärling. Nishimura är en mycket skicklig stenhantverkare i Kyoto som främst tillverkar stenlyktor. Nishimura ville dock inte undervisa mig. Han sa att han inte brukade undervisa och det krävde för mycket tid av honom att ha en lärling, men jag besökte honom ändå många gånger för att övertala honom och berättade om min idé – att göra en byggnad i sten. Till slut accepterade han att ha mig som lärling. Jag studerade hos honom i två år.
”När jag började hade jag ingen erfarenhet av att arbeta i sten, så Nishimura började med att lära mig att smida verktyg. I Nishimuras egen smedja tillverkade jag från grunden handslägga, huggmejsel med mera – allt som behövs för att arbeta i sten. Kinzo Nishimura arbetar uteslutande med handverktyg. Mitt första arbete i sten var en liten stenlykta. Från ett stenblock högg jag ut en något sånär rund form, som Nishimura sedan slutförde till en fullständigt rund lykta.”
I Broby skiner solen in genom glasrutorna i lusthuset och på ett sidobord står en av Koyamas rökelseskulpturer i svart diabas. Den har en kvadratisk bas som mäter ungefär 15×15 cm och är ungefär lika hög. Den nedre delen är slät och matt och på sidan finns en liten öppning som påminner om en dörröppning eller ett fönster. Objektets ovandel består av två mjukt formade skorstenar eller vulkaner från vilka röken strömmar i föränderliga linjer. Mitt i skulpturen finns en horisontell spricka och där kan den delas i en över och underdel, som en ask. Locket med skorstenarna kan alltså lyftas av för att fylla på rökelse.
Hiroshi Koyama fortsätter berätta om sin lärlingstid hos Kinzo Nishimura:
”Det var bara han och jag som arbetade i verkstaden. Vi arbetade 8 timmar om dagen, från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen. Söndagar var vi lediga. Enligt den japanska traditionen säger mästaren inte så mycket om tekniken när han lär ut. Lärlingen måste titta och se hur mästaren arbetar för att lära sig.”
Efter två år i lära hos Kinzo Nishimura började Koyama att göra egna skulpturer i sten:
”Det är omöjligt att göra en byggnad i sten själv, så istället började jag med att göra små, och sedan gradvis större, skulpturer i sten. När jag färdigställt några skulpturer så ville jag visa dem, och gjorde en utställning på ett galleri i Kyoto.”
Arbetet med stenskulpturerna för den första utställningen var givande och intressant, men han kände också att han gett sig in i ett mycket omfattande fält:
”Jag var tvungen att fortsätta 10 år till, så jag kunde inte återvända till arbetet som arkitekt.”
Rökelsen har brunnit ut i skulpturen och Koyama vänder sig om och lyfter av dess lock. Han tar fram en liten kartongförpackning med rökelsestickor från Shoyeido, tänder en av dem och placerar den på askbädden i skulpturens innanmäte.
I Japan är svensk diabas väldigt dyr:
”En kub med 30 centimeters sida kostade 20 000 kr. Det är omöjligt för en ung konstnär att köpa. Jag ville se berget det kom ifrån, så jag åkte till Sverige. I Hägghult såg jag för första gången diabas i naturen!”
Efter att ha sett stenen välla ut ur den göingska underjorden ville Koyama stanna längre i Sverige och började därför söka efter ett sätt att få arbetstillstånd:
”Eftersom jag kände till mycket om japanskt stenhantverk lyckades jag få ett rekommendationsbrev från ett stenföretag i Broby. På så sätt kunde jag få arbetstillstånd och började arbeta i stenindustrin. Efter varje arbetsdags slut klockan fyra och under hela semesterledigheten kunde jag stanna kvar i företagets verkstad och arbeta med mina egna skulpturer. Under två, tre år gjorde jag många skulpturer som jag visade i min första utställning i Sverige på ett galleri på Sveavägen i Stockholm.”
Det visade sig snart att de fyra år som Koyama först tänkt tillbringa i Sverige inte skulle räcka långt. Han ville utforska materialet ytterligare och göra större skulpturer. I brottet i Hägghult kan han välja och vraka bland ofantliga mängder skrotsten eftersom endast fyra procent av den brutna stenen håller tillräckligt hög kvalitet för att användas av stenindustrin. Anledningar till att stenen inte kan användas industriellt kan till exempel vara att den inte har jämn färg eller att den har sprickor som hindrar att större block eller plattor kan skäras ut. Detta hindrar dock inte Koyama. Han skrattar och säger:
”96% av stenen som bryts kan jag använda till mitt arbete. Jag går runt i stenbrottet och kan välja vilka stenar som helst. Självklart får jag betala lite för dem, men det är inte dyrt. Det är paradiset för mig.”
I sina skulpturer kombinerar Koyama alltid sten med andra material. Han har bland annat gjort skulpturer som involverar brons, koppar och trä:
”Men alla de material jag använt är stela, de kan inte röra sig, de är inte fria. Jag ville kombinera stenen med ett friare material, ett som lättare rör sig” berättar han.
Hiroshi Koyama insåg att en sådan form inte skulle låta sig skulpteras av människohand. Istället fann han det han sökte i röken från rökelsen:
”Det började med att jag funderade på att kombinera mina skulpturer med doft, men doften är inte visuell, den går inte att se. Men använder jag rökelse så kommer det att finnas god doft tillsammans med en vacker form.”
I kopparna på bordet finns matcha, starkt japanskt grönt te. Den tunna rökelseröken fortsätter strömma ut ur skulpturens öppningar i nya mönster och epitetet ”norrsken utan färg”, som Koyama givit rökelsens rök känns givet. Normalt använder Koyama på grund av den långa brinntiden och passande formen spiralrökelser från Shoyeido i sina skulpturer. Idag väljer han dock att istället bränna rökelsestickor för att få en lättare rök som lämpar sig bättre för det lilla rum vi sitter i.
Rökelse används i många sammanhang i Japan, och Koyama minns tydligt sina första minnen av rökelsedoft:
”Varje dag under min barndom bad min far framför husets buddaskulptur och brände rökelse: ’Maka hannya haramita shingyo’, och så vidare. Det var ingen speciellt väldoftande rökelse, utan enkel vardagsrökelse. Nu finns inte den här traditionen längre. Unga människor ber inte och går inte ofta till templet, men de bränner rökelse i sina hem för att njuta av doften. I templet använder vi rökelse för att vörda bortgångna släktingar, hemma bränner vi rökelse bara för att det doftar gott. Parfym är kemisk, men rökelse är naturligt.”
Som skolad i traditionell japansk stenteknik känner Koyama väl till vad som krävs för att forma en sten med endast handvertyg, men i sitt arbete som skulptör använder han nu alltid tidsbesparande elektriska verktyg för de grövre delarna av arbetet och för slipade ytor.
”Jag har två olika arbetsprocesser”, berättar Koyama. ”Eftersom varje hugg i stenen är oåterkalleligt är skisser och modeller viktiga när jag arbetar i stora format. Jag gör skisser och modeller i till exempel lera eller papper för att se vad som fungerar och inte, sedan gör jag en liten modell i riktig sten.
”Min andra arbetsmetod är den jag använder för mindre skulpturer där jag inspirerats av en viss sten. Då går jag till stenbrottet och väljer ut en sten och börjar hugga direkt.”
Till sin kommande grupputställning på Wanås har Koyama arbetat med skulpturen Tidens doft I och II. Den första skulpturen består av en stor saltkvarn i diabas med vilken utställarna kommer att få mala ned salt. Det uråldriga materialet finfördelas till ett snöliknande pulver som med tiden bildar ett berg på en fuktig järnplatta och flyter ut i ett rostbrunt delta. Tidens doft II är en vulkanformad skulptur innehållande en elektrisk värmare som värmer upp en askbädd på vilken aromatiskt trä är placerat. Askan han använder är tillredd enligt japansk tradition:
”För att rena askan för ceremoniellt bruk sköljs den flera gånger och torkas sedan. Sist kokar jag kryddnejlikor och svart te i vatten som jag blandar med askan, innan jag låter den torka en sista gång.”
Varje gång askan sköljs försvinner lite mer av det svarta kolet. Den fina askan sjunker efter lång tid till botten i kärlet och vattnet kan sedan hällas av, och processen upprepas med nytt vatten. I slutet av processen finns endast fullkomligt jämt gråfärgad och slät aska kvar. Aska från olika träslag ger olika färger. Till den grå askan har konstnären bränt björk i sin eldstad. För att framställa helt vit aska utgår man istället från ved från Wisteria-släktet (i Sverige växer till exempel blåregn).
På bordet i lusthuset ligger en bok om askans användning i teceremonin. För att balansera eldens kraft skrivs ofta trigrammet ☵ (vatten) på askbädden. Koyama visar mig även hur temästaren med ett enda intrikat snitt med skeden kan skapa det avtryck i askan som kallas ”halvmånen”.
”Nu vill jag kombinera sten med aska i mina skulpturer” berättar Koyama.