Chantal Jaquet arbetar som professor i filosofi på Panthéon-Sorbonne och är aktuell med en bok om japansk rökelse. 2014 anordnade hon tillsammans med sina forskningskollegor ett tvådagars symposium med presentationer om japansk rökelsetradition utifrån filosofiskt, historiskt och naturvetenskapligt perspektiv.
Chantal Jaquet har med stöd från det franska vetenskapsrådet företagit flera forskningsresor till Japan där hon intervjuat personer med kunskap i kodo, japansk rökelsekonst. Hennes intresse för rökelse började när hon gjorde en kurs om anledningarna till att doftsinnet behandlats styvmoderligt inom den europeiska kulturen. I transkriberingarna av Hegels Föreläsningar om estetik kan vi till exempel läsa att han utesluter doften från de sinnen som vi kan använda för att uppskatta konst. Enligt honom kan konst inte involvera känsel-, smak- och luktsinnena eftersom konsten är tänkt att existera mellan tanken och det sensuella (Hegel, 1975, 38ff). Konsten är tänkt att vara varken ren tanke eller ren sinnesupplevelse, och därför anser han doftupplevelser som för nära det betraktade objektet – de kräver ju till och med att objektet sönderfaller och att dess molekyler når våra näsor för att vi ska kunna uppskatta det.
När Jaquet föreläste om doftsinnets underordning i den västerländska filosofin gjorde en japansk student henne uppmärksam på den japanska rökelsekonsten och i och med detta väcktes idén om genomföra ett större projekt kring ämnet.
Luktens återupprättelse
I sin text Chadô et Kôdô – ou l’honneur retrouvé du goût et du nez (Chado och kodo – eller smaken och luktens återvunna ära) beskriver Jaquet hur just de egenskaper som fick Hegel att utesluta smaken och doften från de sinnen för vilket konst kan skapas inte hindrar dem från att vara kärnan i teets väg (chado) och rökelsens väg (kodo) i Japan. Den nedbrytning av objektet som är en förutsättning för att doften ska avges kan ses som ett tecken på den fullständiga föreningen mellan objektet och subjektet. Jaquet beskriver hur rökelsens förmåga att hastigt fylla rummet med något ogreppbart men påtagligt stämmer väl överens med hur den buddistiska upplysningen heller inte är en gradvis process utan en ögonblicklig, världsomvändande förändring.
Kan då rökelseceremonien vara konst i ett samtidskonstperspektiv? Både te- och rökelseceremonin bygger på strikta ceremoniella regelverk där utrymmet för improvisation är starkt reglerat. Jaquet påminner oss dock om att upprepning och serier sedan länge är en del av det vi kallar konst, till exempel i Andy Warhols screentryck. Te- och rökelsemästarna har alltid varit uppfinningsrika när det gäller att variera sig innanför ceremonins väl definierade ramar; små förändringar av ett recept på rökelse eller en något annorlunda utförd koreografi blir just på grund av den strikta inramningen sanna uttryck för kreativitet och särprägel.
Jag träffar Chantal Jaquet en varm hösteftermiddag i Paris över en espresso på Plaza de la Republic. Hon berättar om det inledande researcharbetet inför rökelseprojektet:
”Med början 2016 gjorde jag fyra resor till Japan och stannade en till två månader varje gång. I Kyoto mötte jag bland annat Hachiya, en rökelsemästare inom shino-skolan. Han var mycket intresserad av att dela med sig av sin kunskap till mig. Jag träffade även andra lärare inom de traditionella konstformerna.”
Rökelsetraditionen kodo är numera uppdelad i två huvudgrenar, eller skolor: oie- respektive shino-skolan. Oie-skolan är inriktad på rökelsekonstens poetiska och litterära aspekter, medan shino-skolan är mer systematiserad och formell.
Jaquet berättar att det inom de traditionella japanska konstarterna inte finns någon disciplinuppdelning, utan en temästare behöver till exempel även studera rökelse, kalligrafi och blomsterarrangemang, och vice versa. Till och med i samurajkrigarnas utbildning ingick kodo och kalligrafi.
I Japan bedrivs enligt Chantal Jaquet inte nämnvärt mycket forskning på just rökelseceremonin:
”I allmänhet bjuder rökelsemästare in människor att uppleva kodo genom att praktisera, och de är inte så intresserade av att förklara eller skapa teorier kring rökelsen. Rökelsemästarna vill gärna visa skönheten och djupet i kodo, men det bedrivs inte mycket forskning om rökelse i Japan. Jag tror att många forskare i estetik anser att traditionell konst som rökelseceremonin är för uråldrig, elitistisk och aristokratisk, och därför inte är så intressant att forska om”, säger hon.
Jaquet ser nu dock en tendens till ökat intresse för rökelse, och de unga rökelsemästarna arbetar för att bredda konsten:
Att tillgängliggöra rökelsekonsten
”Det som gör rökelseceremonin svår att förstå även för japaner har till stor del att göra med hur poesi och kalligrafi används. Till exempel känner sig många unga japaner inte så bekväma med att använda gamla kinesiska tecken och ett ålderdomligt sätt att skriva poesi, men mästaren kan då underlätta genom att översätta poesin till enklare japanska tecken. När mästare Hachiya kommer till Frankrike för att hålla i ceremonier så anpassar han genomförandet för att underlätta för oss; vi sitter inte på golvet, utan använder stolar och bord, vilket gör det lättare att koncentrera sig på ceremonins innehåll. Ett annat sätt att anpassa ceremonin kan vara att använda en fransk dikt istället för en japansk i kumikoh [rökelse-lekar]. Mästare Hachiya har också skapat en fransk kumikoh baserad på Antoine de Saint-Exupérys kortroman Den lille prinsen.
Mästare Hachiya har varit i Frankrike flera gånger för att genomföra ceremonier, och det finns sedan två år en japansk skola för kodo där en av mästare Hachiyas lärlingar undervisar.”
Ett forskningsprojekt om japansk rökelse
Project Kodo, som var namnet på forskningsprojektet som mynnade ut i ett tvådagars symposium 2014, genomfördes tillsammans med Didier Trotier och Roland Salesse:
”Trotier arbetade inom projektet med att observera vad som händer i hjärnan när vi upplever olika dofter. Han jämförde neurologiska händelser i hjärnan när en rökelsemästare respektive en i rökelsekonsten oskolad luktar på rökelse.”
Didier Trotiers forskning befinner sig i området neuroestetik, som utforskar hur känslomässiga och estetiska upplevelser är kopplade till neurologiska händelser i hjärnan.
Doft i teatersalongen
Projektets tredje partner Roland Salesse, som ägnat mycket tid åt att skapa elektroniska näsor, arbetade i Project Kodo med att undersöka publikens reaktion på en doftsatt pjäs:
”Salesse undersökte hur publiken uppfattade doftinslagen i den pjäs Voilaine de Cornés teatergrupp Le tir et la lyre framförde. Pjäsen Les parfums de l’âme (Själens dofter) handlar om ett framtida institut som utvecklat en metod för att frammana en död persons doft. Med hjälp av artefakter från de avlidna kan kan doften från till exempel de saknades läppstift eller fötter framkallas och bilda en slags doftfantom. När detta sker i pjäsen utsöndras de respektive dofterna i salongen.
”Salesse undersökte olika aspekter av publikens upplevelse av föreställningen, till exempel om de uppfattat dofterna och om de upplevt dem som angenäma, påträngande och så vidare.
”För mig var det en fantastisk upplevelse! Jag är van vid dofter, och när vi älskar någon så har vi inget emot deras odörer, som doften av deras fötter, men när vi slutar älska dem kan vi inte stå ut med dessa dofter. För mig var det en kraftfull upplevelse eftersom dofterna ger intrycket av en verklig värld som tränger sig på och raserar barriären mellan åskådarna och scenen.
”Under projektet utbytte vi [läs Jaquet, Trottier, Salesse] hela tiden erfarenheter med varandra och gjorde jämförelser av hur dofter används i Frankrike, Europa och Japan. Det var väldigt givande, även från en antropologisk synpunkt.”
Jaquet nämner att japanerna gav västerländska besökare öknamnet ”smörluktande människor” när de först bekantade sig med dem – ännu en påminnelse om hur olika vi kan värdera kroppsdofter efter vad vi är vana vid att känna och vår relation till den person som avger dem.
Rädsla för rädsla
De blandade reaktionerna på den doft av den älskades fötter som under föreställningen spreds i salongen påminner Jaquet om när hon 2016 besökte en utställning med den norska konstnären och doftforskaren Sissel Tolaas:
”I ett litet rum fanns ett antal vita paneler impregnerade med kroppsdofter insamlade från personer under psykotiska anfall. En del av panelerna doftade mycket svagt, andra kraftigare, av de olika personerna. Vi måste kämpa mot våra förutfattade meningar för att våga röra oss in i en annan persons intima sfär på det här sättet.
”Somliga besökare var mycket intresserade och gick runt och luktade på alla delar av utställningen, medan andra avskräcktes redan av den inledande informationstexten av vad de skulle kunna komma att uppleva i rummet. För mig var det intressant att observera inte bara rädslan för doft, utan också den ytterligare dimension, rädsla för rädslan, som visade sig när besökare vände i dörren efter att bara ha läst texten om utställningen.”
De dofter som används inom japansk rökelsekonst är alla angenäma och inom ett relativt smalt spektrum. Agarträ indelas inom kodo i ett antal undergrupper med subtila doftsskillnader sinsemellan, varav en är manaban. Denna doft beskrivs som oförfinad och rå – ”påminnande om en bondes lukt”. De flesta av oss skulle dock inte beskriva doften av manaban som något som ens påminde om kroppsodör, det är fortfarande mycket långt ifrån de återskapade kroppsdofter som Sissel Tolaas blivit känd för. Tolaas använder sig bland annat av en teknik där hon analyserar de i dofterna ingående molekylerna och utifrån dessa uppgifter kan återskapa en grunddoft som hon sedan arbetar vidare med.
Angenämt eller avskyvärt?
Vad är det då som gör att vi anser att vissa dofter är angenäma och vissa dofter avskyvärda?:
”Under projektet [Project kodo] utforskade Trotier och Salesse vad som händer när vi förnimmer så kallade ”goda” eller ”dåliga” dofter. De förklarar att luktsinnets grund är tätt länkad till överlevnad; de goda dofterna var länkade till det vi begär och behöver, till exempel mat, och de oönskade till indikationer på fara. Trotier och Salesse upptäckte dock att vår nuvarande uppfattning av dofter inte bara kan förklaras med denna modell.
”Under mitt arbete med luktsinnet har jag lärt mig att upplevelsen av samma doft kan skilja sig fundamentalt mellan olika människor av olika anledningar. Till exempel är doften av androstenol [ett däggdjursferomon som bland annat finns hos människan] väldigt tydlig för vissa, medan andra inte känner någonting alls”, berättar Jaquet, och forsätter:
”Därtill har vi de kulturella skillnaderna i hur doft upplevs. Vi människor doftar olika beroende på till exempel vad vi äter, och beroende på vilka kulturella associationer vi har till olika dofter så kan vi tycka om eller ogilla olika kroppsdofter.
”Vår uppfattning av doft påverkas alltså dels av vår fysiska möjlighet att förnimma olika dofter, dels av det vi lärt oss om dofternas innebörd. Min åsikt är att vår uppfattning av doft är en ren konstruktion utifrån dessa förutsättningar.”
När vi träffas har Chantal Jaquet nyss färdigställt Philosophie du kôdô, l’esthétique japonaise des fragrances (Paris: Éditions Vrin), den bok om kodons historia och filosofi som är resultatet av hennes omfattande intervjuer med japanska rökelsemästare och sakkunniga och genomgång av befintlig japansk litteratur. Verket är skrivet på franska och blir, förutom Kiyoko Moritas The Book of Incense därmed det första på ett västerländskt språk som i sin helhet behandlar den japanska rökelsekonsten. Boken blir ett unikt tillskott i rökelselitteraturen då Jaquet med hjälp av tolk intervjuat rökelsemästare för att få egen förstahandsinformation från de som följer rökelsens väg.
Källor
Hegel, Georg Wilhelm Friedrich. 1975. Aesthetics – Lectures on Fine Art. Oxford: Oxford University Press.