Vad består rökelse egentligen av och hur ser ingredienserna ut? Vad doftar ingredienserna var och en för sig? För att få svar på detta begav jag mig till Dihua street （迪化街, Díhuàjiē） i Taipei för att finna ingredienserna som utgör stommen i de rökelser som jag säljer i Sorkfjord Fuma rökelsebutik.
Taiwan är med sina många små och stora tillverkningsindustrier och levande hantverkstradition ett väldigt bra ställe att vara på om man vill köpa råmaterial, må så vara alla tänkbara typer av plast, tyger samt inte minst rökelseingredienser. I Taipei är den traditionella lösviktshandeln med kinesisk medicin, hartser, oljor och rökelseingredienser koncentrerad till Dihua street.
En stor skillnad mot Sverige är att partihandeln och råvaruhandeln till stora delar är lättillgänglig och synlig på gatorna i staden här i Taipei. Om jag jämför med Stockholm, där jag gjort otaliga pendeltågs- och tunnelbaneresor till obskyra ändstationer för att till slut kunna knacka på en dörr till en lagerlokal för att köpa en bit aluminiumrör, så är det i Taipei mycket vanligare att råvaruförsäljarna har vanliga butikslokaler. Detta gör det mycket lättare att hitta specialbutiker och grossister. Å andra sidan har de mindre verkstäderna ofta inte någon webbsida, eller endast en på kinesiska, vilket gör det svårt för en icke kinesisktalande att hitta dem på internet.
De som handlar med råvaror i Taiwan är ofta beredda att sälja mindre kvantiteter och till privatpersoner, och tar vid sådana mindre försäljningar helt enkelt bara ut ett högre pris. I Sverige är en stor del av råvaruhandeln stängd för privatpersoner dels för att företagen inte är intresserade av att sälja så små kvantiteter som det ofta rör sig om, dels för att de inte säljer till någon utan F-skattsedel.
Eftersom jag själv spelar handskdocksteater med taiwanesisk traditionell spelteknik har jag ofta besökt Dadaocheng Theatre (som för övrigt är ett utmärkt ställe att se just handskdocksteater och även taiwanesisk opera) och då passerat Dihua street. När jag senast besökte Taiwan under hösten 2013 hade jag ännu inga planer på att själv börja sälja rökelse, men när jag nu än en gång bott i Taipei i tre månader för att studera kinesiska på Taiwan National Normal University ville jag ta chansen att köpa prover av alla de ingredienser som ingår i de rökelser jag säljer.
Ett minne av en rökelsebutik
Från min förra vistelse hade jag ett ytterst svagt minne av att jag någonstans på Dihua street, på väg till det intressanta dockteatermuseum som ligger i området, sett en rökelsebutik i ögonvrån, men jag mindes inte var. Med detta som enda ledtråd, och en papperlapp med namnen på nedanstående ingredienser begav jag mig tillsammans med min vän 林欣美 till Dihua street för att försöka hitta rökelsebutiken.
De rökelseingredienser jag sökte efter var:
- Bensoeharts
- Kamfer
- Patchouli
- Sandelträ
- Olibanum
Vi åkte till Beimens (北門） tunnelbanestation, och gick därifrån norrut längs med Dihua street tills vi kom till korsningen med Minsheng West Road (民生西路 Mínshēng xī lù), och där var den! Butiken som jag mindes att jag passerat för fyra år sedan! Skyltfönstret är så fyllt av diverse agarträföremål att man knappt kan se in i butiken. Väl inne i butiken möttes vi av en mild men överväldigande doft av agarträ. Varje väggyta i butiken var täckt med hyllor som bar föremål av agarträ, glasburkar med spån eller pulver, samt agarträbaserade rökelser i vackert färgade förpackningar. Till och med golvet var täckt av agaträ; två kvadratiska tygstycken, 1,5 meter vardera, var fyllda med agarträflisor som personalen höll på att sortera efter kvalitet och storlek.
Som rökelseentusiast, men också miljövän har jag en kluven inställning till agarträ. Agarträ ingår i skrivande stund (2018-03-01) i en av de rökelser jag säljer i min butik, nämligen premiumrökelsen Shoyeido Misho. Agarträ är en vitt uppskattad och mytomspunnen rökelseingrediens av en anledning – den är svårtillgänglig och en mild, intressant doft med ett djup som faktiskt är omöjligt att beskriva i ord.
Ett hotat träd
Agarträ kommer oftast från trädet Aquilaria malaccensis, som endast under rätt omständigheter kan alstra agaträ. Aquilaria malaccensis är dock utrotningshotat, och agarträ är upptaget i appendix två i Convention of International Trade in Endangered Species (CITES) (ibland även kallad Washintonkonventionen). Detta innebär att trädet är starkt hotat. Handel med agarträ är kontrollerad och kräver tillstånd. All handel kan på så sätt spåras och begränsas så att populationen får möjlighet att återhämta sig. De enda agarträprodukter som är undantagna denna kontroll är träpulver och förpackade rökelser färdiga för försäljning.
Butiksinnehavaren berättade att hans butik var specialiserad på just olika typer av agarträ, men att han även sålde två olika kvaliteter av sandelträ.
Den bästa kvaliteten sandelträ liknade agarträ i utseendet och såg ut att komma från äldre träd vilkas stam delvis förmultnat. Endast de mest oljerika delarna av stammen fanns kvar. Han sålde även en mindre aromatisk, enklare kvalitet. Sandelträd är ej upptaget på CITES-listan, men är enligt andra källor hotat i vissa regioner.
Med tanke på dess hotade status, och att jag antingen skulle ha fått ansöka om tillstånd eller smuggla in det i Sverige, valde jag att inte köpa agarträ. Agarträ är dock en fantastisk ingrediens, och jag hoppas att jag i framtiden kan etablera kontakt med odlare som kan tillhandahålla det på ett hållbart sätt. Shoyeido är, som alla rökelsetillverkare, mycket hemlighetsfulla med exakt varifrån deras ingredienser kommer, men ytterst troligt är att det agarträ som ingår i den moderat prissatta agar-rökelse jag säljer (Misho) kommer från odlade träd. Jag baserar denna gissning främst på rökelsens relativt låga pris. Odlat agarträ eller agarolja är många gånger billigare än den rara vildfunna varan.
När det gällde hartserna hänvisade butiksinnehavaren oss till en annan butik ett stenkast bort.
Hartser i lösvikt
Doften av aromatiska torrvaror ligger alltid tjock över Dihua street. Husens andra våning skjuter ut cirka tre meter på pelare, och i denna pelargång står handlarnas mest sålda varor så att de är lättillgängliga för de som passerar förbi. Butiken vi nu steg in bestod av ett rum, cirka fem gånger fem meter. Alla väggar är täckta av apotekshurtsar och bakom ett lågt bord sitter butiksbiträdet vid några anteckningsböcker. Som de andra butikerna på Dihua street så säljs allt här i lösvikt. Det finns inga färdiga förpackningar av en viss storlek, utan varan hälls upp och packas i påsar efter kundens önskemål.
Denna butik sålde mycket riktigt alla de andra ingredienser jag letade efter. Dock var minsta mängd som gick att köpa 600 gram, vilket tyvärr var lite väl mycket för mig. Det hade blivit några kilo harts att släpa på i väskan hem … Vi blev dock hänvisade till en återförsäljare ett stenkast bort, och jag kunde där köpa en mindre mängd olibanum och kamfer.
Hur luktar det?
Olibanum är ett harts som utvinns från fyra trädarter i Boswellia-släktet. Jag köpte ca 65 gram. Hartsstyckena är 0–20 mm stora och gulbeigea till varmt mörkbruna i färgen. Lukten är relativt svag, söt och påminner doften i en lösgodisaffär. Idag nöjer jag mig med att lukta på hartset i fast form, men jag utlovar en video där jag provar att hetta upp det över glödande kol så som det används bland annat i katolska gudstjänster.
Olibanum av högsta kvalitet ingår bland annat i de lågrökande rökelserna Oboro och Honoka.
Kamfer är vita, oljiga kristaller som ser ut ungefär som svagt fuktigt strösocker. Detta är första gången jag känner doften av kamfer i bare, men doften påminner mig om doften från Tigerbalsam och Oleum Basileum (en aromatisk oljeblandning). Efter en titt i badrumsskåpet visar sig associationen till Tigerbalsam vara ganska självklar, eftersom balsamet faktiskt består till hela 25%vikt av just kamfer. Oleum Basileum däremot, innehåller faktiskt ingen kamfer alls, men väl pepparmyntolja, eukalyptusolja, kajeputolja, vintergrönolja, enbärsolja och kryddnejlikolja. Vid en närmare jämförelse skiljer sig också oljeblandningens doft kraftigt från kamfer, oljan har betydligt starkare toner av mint och även någon slags animalisk ton som jag närmast skulle likna vid en skarp urindoft. Kamfern däremot har en ren, mycket kraftig doft med toner av trä.
En tyst basnot
När det gäller parfymer delar man förenklat ofta upp doften i toppnot, hjärtnot och basnot. Toppnoten är de av parfymens dofter som framträder direkt efter att alkoholen avdunstat (ca 10 min). Lite senare, en halvtimma till en timma efter appliceringen framträder parfymens huvudton, hjärtnoten. Basnoten är de dofter som ligger kvar när alla andra dofter försvunnit. Ett liknande tankesätt kan användas när vi talar om rökelser och andra doftämnens lukt, och om vi använder oss av dessa begrepp skulle jag säga att kamfer är speciellt på det sättet att jag inte kan säga att den har någon basnot eller efterdoft. Om man andas in kamfer doft koncentrerat, som jag gör nu från en påse, bedövar den istället på ett märkligt sätt doftsinnet på ett sätt som gör att dess basnot snarare är ett svalt tomrum i förhållande till vilket alla rumsdofter under några minuter endast framträder dämpat. Att lukta på kamfer gör också att dess karaktäristiska känsla av kyla (som alla som använt Tigerbalsam känner igen) uppträder på nässlemhinnorna.
Kamfer ingår i små mängder i många av våra rökelser, bland annat rökelserna Shunyou, Haku-un, Misho samt i alla tre doftpulvren från Shoyeido.
Hjälpsamma butiksinnehavare
Om du är intresserad av rökelse (eller torkad frukt!) kan jag varmt rekommendera ett besök på Dihua street. Många butikers sortiment kan vid en första anblick vara ett mysterium, men även min stapplande kinesiska blir alltid väl bemött, och om butiken i fråga inte själva säljer det som du letar efter så kan de alltid hänvisa dig till någon annan som gör det.
Denna gång fick jag inte tag på allt på min lista, så jag får istället ställa hoppet till japans rökelsebutiker.
Skriv gärna en kommentar om du har några frågor inför dina rökelseäventyr i Taiwan!
大直，臺北 2018-02-01